Maria Söderqvist
Start Bäck i Tveta The Beckman's Bergström Maria Söderqvist Fotoalbum

 

 

 

 

 

Stora Torget i Säffle
med Perssons gränd.
i bakgrunden. Till vänster
Marias Söderqvists affär

 

 

 

Östra Storgatan 
Säffle.

Sagor och sägner som förmedlats av Marja (Maria) Jansdotter 
och nedtecknades av Maria Stina Persson. Maria skrev mycket om sin egen 
uppväxt i Säffle. Länkar till "släktkrönikan" finns på sidan "Bäck i Tveta". 


Maria Stina skrev om sig själv.

"Nu måste det bli allvar av. Jag sa´ Er redan förra våren att Ni skulle resa ifrån allt som band Er för att vila ut. Nu säger jag att jag ej kan svara för hur det går i vinter, om Ni ej följer mitt råd." Detta var doktorns ord.

Vart skulle jag resa? Ett vilohem för nervsjuka är just inte ett ställe som kan fresta en nedbruten människa som helst vill vara ifred och slippa se och tala med folk. Och bort måste jag från allt bråk och väsen och från alla dessa alltför deltagande människor. Då ser jag för min syn lösningen, Gullbrandsbyn, som jag besökt för ett par år sedan.

Nu är jag här. Jag har funnit den ro jag sökte. Med tankarna avkopplade från yttervärlden kan jag försjunka i mig själv och låta mitt liv passera revy, min långa arbetsdag. Jag känner mig förvånad att jag orkat hålla ut och måste fråga mig: "Varifrån fick jag kraften?".

Hur underligt lite vi människor vet om varandra. Hur oförstående äro vi inte för de komidier eller tragedier som utspelas i medmänniskans hjärta. Hur tunga bördor få vi ej bära som inte ens våra närmaste känna till. Känsliga människor äro som vilda djur. Blir de sårade, krypa de till sina gömslen och visa sig ej förrän ärrats nödtorftigt. Så gömmer man ock Alla stötar man får, då man har en mors plikter. Man får ej visa hur man själv känner sig sårad och trött till döden. Man har inte rätt att med sitt eget lidande förbittra andras liv. Men man har en sak som hjälper en att övervinna sig själv, man har rättigheten att hjälpa andra att bära deras bördor. Får man bara riktigt upp ögonen för denna välsignade rättighet, då blir det ljusare och lättare för oss. Det är kärleken till andra som hjälper oss att glömma oss själva. Det är Mors kall.

Min glädje har varit att följa er barn genom livet och försöka dela era fröjder och dela er glädje. Jag har ej velat att ni skulle växa ifrån mig men det har ej varit någon lätt sak för den som levat i en brytningstid som jag. Det goda har det dock fört med sig att jag ej fått tid att bli gammal. Den humoristiska ådra som går genom vissa delar av vår släkt har också varit till stor välsignelse för mig. Om ni alla fått den som faddergåva, det vore den bästa jag kunnat ge er."

 

Skoltiden.

"Jag gick en sommar i småskolan. Den flyttades från gård till gård ute i socknen, en vecka på varje ställe. Det blev ofta långt att gå ¼ mil, ibland ändå längre. Jag kom för sent många gånger. Inte för att jag försovit mig utan det var det att jag hade så mycket att se på vägen. En vacker äng kunde hålla mig kvar. Jag kunde ju inte gå förbi den utan att se om där fanns någon blomma som jag inte sett förut.

Undervisningen var skral och jag förstår inte att jag någonsin kunde lära mig läsa och skriva. Nå ja, det blev ju därefter. När hösten kom hade far talat med läraren att jag skulle få börja i storskolan.

Första dagen var inskrivningen och vi fick hemläxa i katekesen. Jag funderade mycket hur jag skulle kunna lära mig utantill, jag som inte kunde läsa rent innantill en gång. Den gången gick det bra, inte för at jag kunde läxan, men då vi kommo till skolan dagen därpå låg vår lärare och sov på ”kungsbacken” (Trätäljakullen). De stora pojkarna sade att han var full. Vi stannade kvar och lekte. Fram på eftermiddagen kom han ju upp och då fingo vi skriva på våra griffeltavlor. Ja, sådan var min första skoldag.

Lokalerna var ingenting att skryta med. Vi voro ett 50-tal barn av alla åldrar som skulle samsas i en skolsal där 30 nu för tiden skulle anses vara alldeles för många. Allesammans skulle vi undervisas av en och samma lärare. Våren därpå fingo vi en ung lärare som nyss tagit examen (Melander?) och som med liv och lust ägnade sig åt sitt kall och försökte göra det bästa möjliga med de resurser som funnos.

Jag kom snart underfund om att jag hade ett utomordentligt gått minne. Grunderna hade jag totalt försummats. Jag läste dåligt innantill och stavade illa, men hade jag hört ett stycke läsas två gånger kom jag ihåg det. Katekesen lärde jag mig ”som ett rinnande vatten”  från pärm till pärm (Gud vet om jag inte kan den än). Vad sådant betydde i en tid då utanläsning var det förnämsta, förstår ni nog. Jag gick och gällde för att vara duktig. Så slutade de sista barnaåren. Jag ”gick fram” och var fullväxt vid 15 år.

Min ungdom är inte mycket att tala om. Den nedtrycktes alltid av bekymmer och svårigheter i hemmet. Naturligtvis kommo ju Ida och jag som alla andra ungdomar ut och hade roligt ibland. Men jag kunde aldrig helt ge mig hän åt nöjet. Beständigt fanns en underström av oro och bekymmer. Jag var inte skapad att finna mig till rätta i den krångliga världen.

Så tog jag då mitt öde i egna händer. Jag gifte mig och trodde så att jag skulle komma bort från allt som sedan min barndom hade gjort livet svårt och tungt för mig. Jag hade glömt att ”den som är slagen till slant blir aldrig en krona”. Nu först började livets besvärligheter på riktigt. Men nu kände jag mig också stark och vuxen att ta ett nappatag med livet. Jag fick en gång av en god vän en vers som lydde:

'Låt ingen se
Vad världen helt säkert skulle bele
Din känsla maskera.
Var hurtig, glad och raljera
Hälsa med glädje var gryende dag
Fast i det inre det utkämpas strider
Fastän ditt hjärta lider. '

Efter den maximen sökte jag leva och det utföll så väl att de flesta som känner mig endast sett den leende masken och dömt efter den.

Så kommo barnen. De växte. Den tanken stod klart för mig: ”De skola få det bättre än jag”. Er barndom och ungdom har jag sökt göra så glad och bekymmersfri som möjligt så att, då ni en gång kom ut i världen skulle ha ett ljust minne att leva på då mörkret kommo över er. Jag försökte hjälpa er i de stora händelserna i er liv. Men då först märkte jag att det var en ”höna som fostrat ankungar”. Jag kunde bara stå på stranden och be och ge er förmaningar som kanske inte var till någon nytta.

Jag vet i alla fall att innerst inne lysa dock era barndoms- och ungdomsminnen med ett ljus som ingen kan beröva er."

 

Min ungdom. 

"Som barn längtade jag alltid efter kärlek, sådan jag kunde se och ta på. Mina föräldrar tyckte nog om oss barn (min 5 år äldre syster och mig) på sitt sätt, men de gingo helt upp i sitt arbete. Jag önskade att jag varit den äldsta av oss systrar. Tänk vad jag då skulle ha kelat med lillasyster. Men syster Ida var ju alltid så stor och förståndig och kunde så mycket mer än jag. Därför gick jag alltid, innan jag började skolan, ensam. 

Jag hade inga kamrater att leka med, men hela långa sommaren hade jag ju mina blommor och träd och buskar att tala med. Då fanns det ju inte mer än tre, fyra hus i hela Seffle. Runt omkring var äng och skogsmark, vackra björkdungar och härliga berghällar. I berghällarnas små avsatser hade jag min lekstuga, Solvägg, som jag kallade den, fint pyntad med glasbitar och sönderslaget porslin. På vintern hade jag en gammal trasdocka. Med den på armen och med en upp-och-nedvänd pall som fordon gjorde jag från kakelungsvrån underbara färder till landet, där det alltid var sommar och där mor var med, där det ej fanns någon vävstol, utan hon hade tid att ta mig i sitt knä och kyssa och smeka mig, som jag sett en annan mamma göra med sin lilla tös.

Så länge jag var för liten att göra någon  nytta fick jag ha min vrå i fred, men då jag fyllt fem år, fick jag lära mig spola. Sen var det slut med lekdagarna. Jag började arbeta. Jag har aldrig slutat. Jag satte en ära i att lära mig så mycket som möjligt. Ingen därhemma förstod att barn behövde någon tid att leka. De visste inte vad dxe berövade mig. De gjorde, som deras fäder gjort, och jag var ju bara en flicka. Hade jag varit pojke, hade nog far intresserat sig mer för mig."

 

Födelsedag
 

50 år fyllde i tisdags en av vårt samhälles mera bemärkte kvinnor, fru Maria Söderqvist, och fick då mottaga en mängd lyckönskningar från släktingar och vänner, i form av dyrbara minnes gåvor, blommor och telegram.
På aftonen voro ett stort antal gäster samlade i herrskapet Söderqvists hem för att frambära sina välönskningar. Högtidstalen hölls av pastor Winqvist, som - efter att hava erinrat om det säregna, att festföremålet för första gången såg ljus, medan krigets lågor flammade över vårt grannland Danmark, och även får fira sin 50-årsdag, då krigseldarna kasta sitt sken över Europa, ja, över hela jordklotet - bl.a. yttrade:
- Då vi i dessa dagar betrakta naturen, se vi den befinna sig i ett övergångsskede mellan sommar och höst; högsommarens härliga ljus, spirande grönska och doftande blom bjudes ej mer. Allt detta hör till det framfarna, till det som går före höstens inträde; men även septemberdagens sol lyser klart och värmande.......................

 
Sanatoriet i Säffle

______________________________________________________________________

Ur "Seffle Tidning" april 1924.:

"Efter en längre tids sjuklighet avled på fredagskvällen å Arvika sanatorium fru Maria Stina Söderqvist, maka till handlanden J. F. Söderqvist här i Seffle.

Fru Söderqvist var född i Tveta 1864 och således vid sin död nära 60 år gammal.

Närmast sörjande stå utom maken 5 barn, 4 söner och 1 dotter. De två äldsta barnen, sonen Mårten och dottern Sigrid äro farm.kand. En annan son, Yngve, är lantbrukare i By socken. Av de två andra sönerna är den ene kontorist i Norrland och den andre lantbrukselev i Danmark. Förutom maken och barnen stå sörjande vid båren av den avlidnas åldriga moder.

Med den avlidna bortgick en av de kvinnliga förgrundsfigurerna i Seffle filantropiska värld, som genom sitt stora och varma intresse för de lidande och sjuka vetat att skaffa sig ett namn, vilket sent skall glömmas.

Det är särskilt Seffle Tuberkuloskommitté, som i fru Söderqvist har haft en av sina mest intresserade medlemmar. Redan vid denna kommittés bildande var hon med, och man kan gott säga, att hon hela tiden och ända tills hon nu av sin sjukdom blev förhindrad att deltaga, varit en av de ledande i denna kommitté. Således var hon under flera år kommitténs ordförande. Redan vid denna kommittés andra sammanträde i nov. 1909 var det påtänkt att bilda en Tuberkulosförening, och om denna förening skulle komma till stånd överlämna en summa av kr. 2,000.

 

Uppdaterad 2007-01-03