(Berättelser från Flivik)

( ur brev till Anders dec 1958) ”…  Det är sant att Olle har två saker av Arosenius. En akvarell med kol i, den heter ”Leda och svanorna”, en teckning ”I tvättstugan”. Han hade en teckning till från en krog, men den stal Maja på Krokholmen, och satte upp den ovanför separatorn, och Olle tyckte det var så fräckt att han inte kom sig för att säga något. Arosenius gav Olle många saker, men Olle ville inte ta emot dem, fast han tyckte om dem. Men en skådis som hette John Ekman plockade åt sig mycket av Arosenius. Arosenius sade: ”Han har en obehagligt god smak.” Ekman betalade inte något för tavlorna. De var goda vänner. Arosenius var stundom ganska ful i mun. Olle kan berätta historier, men dom är för fula för mig att skriva dom till dig……

…….. Olle blev inbjuden att ställa ut i Paris. När han fick inbjudan bodde han i Enskede. Han kom ut till mig i Äppelviken och talade om att han skulle chockera med en tavla. ”Jag har fått en ny idé om en Mälardrottning”, sade han. Därför att tavlan skulle ställas ut i Paris, textade han franska på tavlan. Men när den skulle sändas var ej Olle nöjd med kompositionen utan började måla om den. Därför kom den aldrig till Paris.

Mälardrottningen är en docka, en gammaldags skyltdocka och gubbarna omkring skall vara sådana dockor som har ett snöre i ändan och ett uppe på huvudet, som man drar i. Men så ändrade Olle på det för det stämde ej in med idén riktigt. Gubbarna äro de byggmästare som kom från Dalarna, Liss Olof Larsson, Lieberg och andra storgubbar, som gjorde sig rika på att köpa tomter av staden och bygga hus. Staden borde i stället byggt själv, menar Olle. Olle har målat deras huvuden som ägg, för att de skall se obegåvade ut. De skändar Mälardrottningen. Hon själv är menlös och låter det ske. Olle målade och ändrade på Mälardrottningen så sent som sedan vi kommit hit 1938. Han började på den 1928, skulle jag tro. Han höll på i tio år. Olle målar på samma sak år efter år. Han är mycket noga med kompositionen. Det är hans starkaste sida.

Så var det med Mandelplockerskan. Sedan hon gått upp för stegen i trädet för att plocka ned frukten, tyckte Olle att stegen såg störande ut, så han målade över den. Han vill att en tavla skall vara lugn, färgerna skall harmoniera, därför håller han på å sliter sliter å sliter. Sina bästa saker har han inte fått ett öre för. Jag skulle kunna tala om och namnge de som burit sig gräsligt illa åt mot Olle och lagt sig till med hans saker, utan att ge honom ett öre. Men sådant gör man i handling. Sådant får man ej säga i ord, konstigt nog. ”Jag kan inte leva på målning”, sa Olle sedan han sökt och ej fått Krimanska stipendiet, Utan de gav det i stället till en som Olle tycker målar väldigt dåligt, (sade Olle). ”När hon som målar så dåligt fick stipendiet, hur dåligt ska då inte jag måla, som inte fick pengarna.” ”Nu ska jag inte måla mer utan bli bonde”, sade Olle. De tavlor han målade här, signerade han Nilsson. Hans far hette Nils.

När Olle fyllde år firades han med en utställning i Stockholm. Olle bad mig låna ihop några saker han gjort här, saker som han tyckte var bra, och jag hade arbete med att få iväg dem, sjuk som jag var. Men dom hängde bara tavlor som Olle målat till 1929, fast många målades senare. Men Olle gjorde skisserna när han var där nere, därför tog han datum från den tiden.

De här estetsnobbarna som gjorde utställningen hängde de tavlor de själva ägde. Olle sade här hemma (han reste ej dit upp). ”Dom firar min 80-årsdag med att avliva mig 1929. Att jag är så dålig så jag inte är värd att hängas, visste jag inte.” Vad han nu menade med det….

”Ågren, Olof Casimir, målare född 1874 26/11. Ågren studerade 1928 i Paris för Andre Lhote vars stil skulle bilda utgångspunkten för hans senare produktion, och vistades 1919 i Italien, där han stannade flera år och under inflytande av det italienska 1300-talsmåleriet utvecklade en nysaklig naivistisk stil med drag av modern kubism”.

Detta står att läsa i nya upplagan av nordisk familjebok. Min Olle säger att; ”Allt uton namn och födelsedatum är lögn och förbannad dikt. Jag har aldrig sett denne Andre Lothe, ännu mindre studerat honom och aldrig ens sett en tavla av honom.” Olle har beundrat och studerat Paolo M’cello, Giotto och Cimabue, som var Gottos lärare. I en tavla, ”Sienna”, som en advokat Nyman i Västerås har i sin ägo, ser man att Olle studerat M’cello, enligt vad han själv sagt.

Det hände i Louvren, när vi var där, att jag kom till en tavla av M’cello, och jag såg likheter med ”sienna” och frågade Olle om han ”blängt” på M’cellos sak, och Olle sade dåatt han gjort det, och han tyckte jag inte va så dum, som såg det inte någon annan sett, och jag fick lite självkänsla, som jag varit utan i hela mitt liv (å det lilla jag fick då har tagits av mig).

Olle bodde i Mentone 1920 – 1926. De åren levde han på stöld. Han stal ej själv, utan en gubbe, som hette Avena jobbade i trädgårdar och vingårdar, och han kom med mat till Olle. Av taktskäl frågade Olle aldrig den fattige Avena, hur han kommit över maten. Det var fullt ”komillfå” att stjäla i Italien, men mycket fult att bli fast. Olle och Avena lagade maten och åt tillsammans utan att säga ett ord till varandra. Olle hade en katt, som hette Caruso. Han tyckte mycket om denna katt, och det var så gott om råttor, där Olle bodde, så matbekymmer för katten behövde ej Olle ha. Olle brukade säga, ”Caruso trodde han stal råttorna av mej, för han var så kvick kila ut med fångsten”.

Det kom två nya vinarbetare till bonden, som Olle hyrde sin bostad av, och dom stal Caruso och åt upp honom. De skulle fira ett helgon. Olle sörjde Caruso mycket.

Olle bodde granne med Anton Dick och hans fru hette Eva Arosenius. Hon var änka efter Ivar Arosenius. Dick var dansk.

Olle är inte så originell som hans bekanta tror, utan mycket, mycket värre. Han är emot allt och alla. Han skriver inte brev, för han är i konflikt med Kungliga postverket, han röker inte, för han är i konflikt med Tobaksmonopolet, han dricker inte längre brännvin, för han är i konflikt med spritcentralen, han arbetar inte, han målar inte, för han är i konflikt med skatteverket. Den av Olles vänner som han sätter mest värde på, och som han tycker är den ärligaste, bor i Göteborg å heter Fritjof Svensson. Han har skrivit flera brev till Olle, men han kan inte svara honom för Olle är emot postverket….