"Nu måste det bli allvar av. Jag sa´ Er redan förra våren att Ni skulle resa ifrån allt som band Er för att vila ut. Nu säger jag att jag ej kan svara för hur det går i vinter, om Ni ej följer mitt råd." Detta var doktorns ord.

Vart skulle jag resa? Ett vilohem för nervsjuka är just inte ett ställe som kan fresta en nedbruten människa som helst vill vara ifred och slippa se och tala med folk. Och bort måste jag från allt bråk och väsen och från alla dessa alltför deltagande människor. Då ser jag för min syn lösningen, Gullbrandsbyn, som jag besökt för ett par år sedan.

Nu är jag här. Jag har funnit den ro jag sökte. Med tankarna avkopplade från yttervärlden kan jag försjunka i mig själv och låta mitt liv passera revy, min långa arbetsdag. Jag känner mig förvånad att jag orkat hålla ut och måste fråga mig: "Varifrån fick jag kraften?".

Hur underligt lite vi människor vet om varandra. Hur oförstående äro vi inte för de komidier eller tragedier som utspelas i medmänniskans hjärta. Hur tunga bördor få vi ej bära som inte ens våra närmaste känna till. Känsliga människor äro som vilda djur. Blir de sårade, krypa de till sina gömslen och visa sig ej förrän ärrats nödtorftigt. Så gömmer man ock Alla stötar man får, då man har en mors plikter. Man får ej visa hur man själv känner sig sårad och trött till döden. Man har inte rätt att med sitt eget lidande förbittra andras liv. Men man har en sak som hjälper en att övervinna sig själv, man har rättigheten att hjälpa andra att bära deras bördor. Får man bara riktigt upp ögonen för denna välsignade rättighet, då blir det ljusare och lättare för oss. Det är kärleken till andra som hjälper oss att glömma oss själva. Det är Mors kall.

"Jag gick en sommar i småskolan. Den flyttades från gård till gård ute i socknen, en vecka på varje ställe. Det blev ofta långt att gå ¼ mil, ibland ändå längre. Jag kom för sent många gånger. Inte för att jag försovit mig utan det var det att jag hade så mycket att se på vägen. En vacker äng kunde hålla mig kvar. Jag kunde ju inte gå förbi den utan att se om där fanns någon blomma som jag inte sett förut.

Undervisningen var skral och jag förstår inte att jag någonsin kunde lära mig läsa och skriva. Nå ja, det blev ju därefter. När hösten kom hade far talat med läraren att jag skulle få börja i storskolan.

Första dagen var inskrivningen och vi fick hemläxa i katekesen. Jag funderade mycket hur jag skulle kunna lära mig utantill, jag som inte kunde läsa rent innantill en gång. Den gången gick det bra, inte för at jag kunde läxan, men då vi kommo till skolan dagen därpå låg vår lärare och sov på ”kungsbacken” (Trätäljakullen). De stora pojkarna sade att han var full. Vi stannade kvar och lekte. Fram på eftermiddagen kom han ju upp och då fingo vi skriva på våra griffeltavlor. Ja, sådan var min första skoldag.

Lokalerna var ingenting att skryta med. Vi voro ett 50-tal barn av alla åldrar som skulle samsas i en skolsal där 30 nu för tiden skulle anses vara alldeles för många. Allesammans skulle vi undervisas av en och samma lärare. Våren därpå fingo vi en ung lärare som nyss tagit examen (Melander?) och som med liv och lust ägnade sig åt sitt kall och försökte göra det bästa möjliga med de resurser som funnos.

Jag kom snart underfund om att jag hade ett utomordentligt gått minne. Grunderna hade jag totalt försummats. Jag läste dåligt innantill och stavade illa, men hade jag hört ett stycke läsas två gånger kom jag ihåg det. Katekesen lärde jag mig ”som ett rinnande vatten”  från pärm till pärm (Gud vet om jag inte kan den än). Vad sådant betydde i en tid då utanläsning var det förnämsta, förstår ni nog. Jag gick och gällde för att vara duktig. Så slutade de sista barnaåren. Jag ”gick fram” och var fullväxt vid 15 år.

Min ungdom. 

"Som barn längtade jag alltid efter kärlek, sådan jag kunde se och ta på. Mina föräldrar tyckte nog om oss barn (min 5 år äldre syster och mig) på sitt sätt, men de gingo helt upp i sitt arbete. Jag önskade att jag varit den äldsta av oss systrar. Tänk vad jag då skulle ha kelat med lillasyster. Men syster Ida var ju alltid så stor och förståndig och kunde så mycket mer än jag. Därför gick jag alltid, innan jag började skolan, ensam. 

Jag hade inga kamrater att leka med, men hela långa sommaren hade jag ju mina blommor och träd och buskar att tala med. Då fanns det ju inte mer än tre, fyra hus i hela Seffle. Runt omkring var äng och skogsmark, vackra björkdungar och härliga berghällar. I berghällarnas små avsatser hade jag min lekstuga, Solvägg, som jag kallade den, fint pyntad med glasbitar och sönderslaget porslin. På vintern hade jag en gammal trasdocka. Med den på armen och med en upp-och-nedvänd pall som fordon gjorde jag från kakelungsvrån underbara färder till landet, där det alltid var sommar och där mor var med, där det ej fanns någon vävstol, utan hon hade tid att ta mig i sitt knä och kyssa och smeka mig, som jag sett en annan mamma göra med sin lilla tös.

Så länge jag var för liten att göra någon  nytta fick jag ha min vrå i fred, men då jag fyllt fem år, fick jag lära mig spola. Sen var det slut med lekdagarna. Jag började arbeta. Jag har aldrig slutat. Jag satte en ära i att lära mig så mycket som möjligt. Ingen därhemma förstod att barn behövde någon tid att leka. De visste inte vad dxe berövade mig. De gjorde, som deras fäder gjort, och jag var ju bara en flicka. Hade jag varit pojke, hade nog far intresserat sig mer för mig."